Att jag inte är i samma form som jag var då hade jag nog förstått, men att det inte går att skida 53km allt vad man orkar och på en och samma gång efter knappa 100 på hela vintern hade min hjärna tydligen inte bearbetat klarhet i. Men idag blev det bevisat i BotniaVasan. Efter dryga 5km var det bara kramp. Men inte fan kunde jag ju ge upp redan då-så det blev 45km på ren vilja*. Såhär sjuk har nog min kropp aldrig varit, att köra hem var nästan en omöjlighet. Nu orkar jag nog inte formulera mig så mycket mera. Nöjd bör jag ändå vara med en 22a plats bland damerna med tanke på formen och de övriga 1000 deltagarna. Det gör bara så förbannat ont.
*Viljan att inte skida överhuvudtaget var nog större idag, men den dåliga förloraren skulle inte ha klarat att avbryta.
