Så brukade alltid min far säga när mitt humör dalade. Det är nog precis vad jag borde göra nu. Om jag så skulle möta en seriemördare mitt i skogen skulle han själv dö på 0,01 sekund. Så jävla förbannad är jag nu just. Allt tack vare den så kallade främjande skolan. Det är inget för mig. Jag vill göra vad jag vill när jag vill. Annars kan det gå såhär, frustrationen tar över och utbrott står i skyn, vilket det gör väldigt ofta när jag inte klarar av något. Det kan bara botas med en eller två kramar från rätt person. Idag är det bokföringen som lyckats provocera mig. Imorgon tent och jag är paniken och ångesten själv. Det är ju egentligen så svårt man gör det. Men vissa saker ser jag bara inget behov av. Och varför oroa mig ? Om det så skiter sig ,vilket det högst antagligen gör, så gör det egentligen ingenting för jag lär endå byta skola tills nästa år. Men man vill ju inte heller slösa sin dyrbara tid på att sätta timmar på något som man redan är inställd på att misslyckas med. Jag är dålig på att psyka mig själv. Vad har man egentligen lärt sig på mental trainingen ? Att lyckas såklart ! Inte fan misslyckas ! Skärp dig Zara !
